Att ge upp en kreativ dröm och hitta en ny

Idag tänkte jag prata om kraft utifrån det kreativa perspektivet. 

Vad händer med vår kraft när vi är tvungna att överge en kreativ dröm och finns det en väg framåt efter det? Hoppas ni är några som kan finna tröst och hopp i det här inlägget som utgår ifrån mina egna erfarenheter.

Jag började jobba extra som dansare redan i tonåren.

Jag hade tur att komma in i artistvärlden i Stockholm och det var flera artister som hade bakgrundsdansare då. Min inriktning var streetdance och jag ingick i en dansbubbla där vi alla kände varandra, tipsade varandra om gig och ingick i olika konstellationer. 

Efter gymnasiet åkte jag till Spanien och satsade ännu mer på dansen. Jag startade en grupp med en grym dansare från London och varvade turnerande med min egen grupp i Spanien och på Irland, med jobb med svenska popartister i Japan, Frankrike, Hong Kong och andra platser i Sverige och världen. Kanske ska jag lägga till Gävle och Sundsvall här också för att visa den sanna bilden och inte överglamorisera? 

För att klara mig ekonomiskt jobbade jag extra som servitris, höll i dansklasser på olika ställen i stan och utbildade mig mer inom dansen i Sverige, Barcelona och New York. 

Unga, coola och hungriga

Jag och mina dansvänner var unga, coola och hungriga. Vi tränade jämt på dagarna och när vi hade åldern inne hängde vi på East, Berns, Café Operas hiphopkvällar, Tranan, Lydmar, Swingaling och andra klubbar där musiken stod i fokus.

Dansen var mitt liv. Jag hade absolut ingen plan B. Jag ville lyckas som dansare och koreograf och jag var ON FIRE. 

Mitt under min karriär så hände det som inte fick hända. 

Jag var med om en hemsk olycka. Jag föll handlöst från en scen när jag jobbade i Spanien. Scenen var 2-3 meter upp i luften, jag landade på mitt bäcken och bröt båtbenet i handen. Jag blev utburen på bår och körd i ilfart med ambulans till sjukhuset i Palma. 

Ingenting i ryggen var brutet som tur var, det hade kunnat sluta mycket värre (tack, änglavakt). 

Däremot blev mitt liv som dansare aldrig detsamma, då jag sedan dess har levt med följder av olyckan. Snett bäcken, kronisk värk i ljumskar och korsrygg och ett kroppstrauma med olika spänningsmönster som har hållit i sig långt efter olyckan. Som grädde på moset har jag haft flera diskbråck och problem med knäna.   

Ingen återvändo

När jag var i trettioårsåldern höll det inte längre. Jag slutade ta dansuppdrag och undervisa, jag blev mamma och la ner min dröm i samma veva. Det var såklart en stor sorg att se mina tidigare dansvänner fortsätta i föreställningar, shower, musikaler och med egna grupper. Under flera års tid grät jag så hela kroppen skakade varje gång jag gick på en dansföreställning. 

Jag kände mig lost och förvirrad. Min identitet var starkt kopplad till dansen. Skulle jag kunna känna samma passion inför någonting annat? Det tvivlade jag starkt på, men det blev faktiskt bra tillslut. 

Så var vill jag komma med detta? Jo, ibland behöver vi ge upp en kreativ dröm av olika skäl. Det kan kännas hopplöst när vi är i det, men när jag ser på mitt kreativa liv idag så blomstrar det på andra sätt. 

Jag sjunger, skriver låtar, skapar content, poddar, fotograferar, inreder mitt hus och komponerar med färg och form i min trädgård. 

Det har blivit så tydligt för mig att en kreativ person behöver skapa på ett eller annat sätt.

När en dröm dör, behöver vi kanalisera den kreativa energin in i något annat. 

Vi behöver födas på nytt. 

Här sitter jag ofta när jag skapar eget. I källaren i radhuset.

Känner mycket ömhet för denna tjejen. Året är 2005 eller 2006 och jag pluggade musikproduktion. Vi var 4 tjejer och 36 killar. Mina första, stapplande steg mot en ny passion.

Har du också behövt ge upp en dröm någon gång? Hur kom du ut på andra sidan?